1892 skrevs rasen in i finska kennelklubbens stambok  under namnet finsk fågelhund och den första rasstandarden godkändes. Samma år hölls den första utställningen där över 90 hundar deltog och för mer än hundra år sedan arrangerades det första jaktprovet. Namnet ändrades 1897 till finsk spets, 1979 blev rasen Finlands nationalras.
Den används nu främst till jakt på tjäder och orre, och även till mård. I Finland är det mer vanligt att jaga älg med finnspetsen och där kan rasen även delta på älghundsprov.

På 30-talet startade de första finnspetskennlarna i södra delen av Sverige, där rasen föddes upp först och främst för utställningar, samtidigt som det fanns spetsar i norra Sverige som aldrig blev registrerade utan man parade en bra jakthund med en annan bra jakthund och behöll de valpar som blev bra.

Alfrida Lindholm startade en kennel i Kristianstad, 1941, hon hade en relativt stor uppfödning och hon medverkade även till att den första keeshonden kom till Sverige på femtiotalet.

Den finska spetsen är en pigg och vaken hund, den är viljestark och fylld av energi och kräver aktivering året runt. Den är en sällskaplig hund som gärna ”pratar” med ett läte som påminner om en morrning, men som i stället är ett sätt för hunden att tala med omgivningen.

Finnspetsen är mycket uppmärksam och talar gärna om ifall något händer, så det gäller att säga ifrån direkt för att hunden inte ska bli alltför skällig.

Finnspetsen är en övervägande frisk ras men vissa problem med epilepsi, patella luxation (knäledsurhakning) och stora tandförluster finns inom rasen.

Rasen är under medelstorlek, nästan kvadratiskt byggd, torr, fast och med bra hållning.
Livligt temperament, hela hundens väsen, speciellt ögon, öron och svans uttrycker livlighet.