"Malins första fågel" eller "Kikarsiktet i pannan"

En speciell jaktdag!

Efter en blåsig period så kom äntligen solen fram igen. Himlen var klarblå, det var en vacker dag i mitten av oktober. Vi bestämde oss för att åka på en jakttur. Rimfrosten på marken glittrade i solen och mossan knastrade härligt under fötterna. Jag heter Malin och har levt tillsammans med hundar i hela mitt liv och jag är 14 år. Denna dag skulle jag följa med min mamma Elisabet. Vi skulle jaga med vår finska spets Stina, hon är 10 år gammal. Tidigare jaktturer som jag följt med på har vi inte fått skjuta en enda fågel. Jag sa till mamma: ”Varför skulle vi få skjuta någonting, jag är ju med!”
Vi skulle gå omkring 5 kilometer, från en liten skogsväg och över ett berg till en större väg. Där skulle min pappa John hämta upp oss.
Jag och mamma började gå, utan hund. Stina stannade kvar hos den övriga familjen, som satt och fikade bredvid en liten skogskoja. Vi ropade och hon kom ganska snart. Äntligen kunde vi börja gå!
Den första delen av vägen var nästan ogenomtränglig, vi fick i princip krypa fram för att inte bli rispade av buskar och grenar. Det var som att gå i en djungel. Vi gick rätt så länge innan vi kom till bättre mark. De första skallen vi hörde lät mycket märkliga, som om hon hade sett en björn. Vi lyssnade i några minuter och plötsligt så stod den framför oss, tre meter hög och två meter bred, en björn! Nej, jag bara skämtade. Vi konstaterade att hon hade varit ute på en lång runda, men nu kunde vi gå vidare.

 
En stund senare kunde vi höra väldigt ivriga skall ifrån Stina. Denna gång så trodde vi verkligen att det var en fågel. Vi gick i rask takt mot skallen, så tyst som vi kunde. Nu var vi riktigt nära Stina och vi både såg och hörde när hon skrämde upp fågeln. Till min förvåning kom fågeln flygande i full fart rakt mot oss. Den passerade och vi såg inte, men vi hörde att den slog fast strax bakom oss. Stina sprang dit och började skälla intensivt. Vi stod blickstilla och mamma viskade ”Hur ska jag kunna ladda bössan?”

Mamma vände sig försiktigt om och jag såg det som ett tecken att jag med kunde göra det. Och där i trädet, 10 eller möjligtvis 15 m bort satt tjäderhönan. Aldrig hade jag sett något liknande! En tjäder, så nära, som satt stilla i ett träd. Mamma lyckades trots allt ladda bössan med ett hagelskott. Skjutställningen blev så att hon var tvungen att sikta rätt upp och hon trodde inte att det skulle gå bra. Men hon bestämde sig för att skjuta i alla fall. Hon sköt och jag såg fågeln falla ner till marken och mamma föll även hon. Hon höll sig om pannan. Jag sa förskräckt ”Hur gick det, mamma?” Hon sa bara ”Rädda fågeln”. Annars skulle Stina ha slitit den i slamsor. Jag gick till fågeln samtidigt som mamma kom krypande. Hon förklarade att kikarsiktet hade träffat henne i pannan och att blodet bara spröt, men det gjorde inte ont. Jag fick torka bort lite av blodet från mammas ansikte. Hela jackan var alldeles blodig, det såg ut som om mamma hade varit med om ett ordentligt slagsmål. Jag ville ta ett kort på Stina, mamma och fågeln, men Stina hade redan jagat vidare. Så det blev bara min blodiga mamma och den mindre blodiga fågeln.

Den här jaktdagen var väldigt speciell för mig och den kommer alltid att leva kvar i minnet. Jag hoppas att när jag blir gammal kan jag minnas Stina från denna roliga dag.

 

Det här var allt från Malin  PS. Min syster Sandra skrev ner mina ord!