Keeshond är ursprungligen en holländsk
ras som användes till att vakta kanalbåtarna och till att ge
tur från de högre makterna.
Den härstammar ursprungligen från den urgamla
torvspetsen.
Sitt namn har rasen troligtvis fått efter en av
sina beundrare, frihetskämpen Kees de Gyselar och keeshonden blev
symbol för hans parti. När de Gyselar misslyckades var det få
som vågade ha rasen kvar och keesen förde därefter
en undanskymd tillvaro.
Den stora utvecklingen av rasen har sedan skett i England,
men rasen tillhör de tyska spetsarna och har gemensam rasstandard
med klein- mittel- och gross-spitz samt dvärgspetsen.
Den som introducerade rasen i Sverige var en av de mera
kända domarna, Carin Slättne. Hon hade sett och beundrat denna
ras på engelska utställningar och då Carins väninna
Alfrida Lindholm var på jakt efter en ras att komplettera sin finska
spetsuppfödning med, föll valet på keeshonden.
Keeshonden fick snabbt stor uppmärksamhet i sydsverige
där den nu snabbt ersatte den gamla skånska bandhunden.
Den nya spetsen var fri från jaktlust och hade
en välutvecklad revirkänsla, de kunde därför vistas
lösa på gårdarna. Med dessa egenskaper, samt rasens otroliga
läraktighet fann keeshonden mycket snabbt nya vänner runt om
i landet.
Nu, i början på 2000-talet, registeras mellan
100 och 120 valpar om året i Sverige, på tok för lite
säger vi som älskar keesen.
Keeshonden är mycket vaken, pigg och intelligent
och den saknar helt jaktinstinkt. Det är naturligt för dessa
hundar att säga ifrån när det kommer folk men idogt skällande
är absolut inte typiskt för rasen.
Den är lättlärd och man klarar sig bra
med "vanlig uppfostran", men har man lust att träna lydnad och även
bruksgrenar så kan man komma långt.
De flesta keesar är envisa och tycker att de själva
vet bäst hur saker och ting ska vara, därför gäller
det att från början sätta upp klara regler och konsekvent
hålla sig till dessa. Men väljer man lite friare uppfostran
(som jag gör) så brukar det gå bra i alla fall, eftersom
rasen är naturligt följsam och oftast dyrkar jorden där
matte eller husse går.
Pälsen består av riklig underull och täckhår
av varierande längd. Längst är den på halsen, kragen,
svansen och bak på låren, de så kallade byxorna.
Den karakteristiska glasögonmarkeringen runt ögonen
är rasens adelsmärke.
Pälsen är trots sitt utseende inte alls så
svårskött som man kan tro vid första anblicken, men man
får inte låta pälsen tova ihop för då blir
det jobbigt både för hund och ägare.
Det krävs förstås att man borstar
och kammar regelbundet (en gång i veckan brukar räcka) och att
man är noggrann med att kamma igenom pälsen ändå nerifrån
hårbottnen.
Vid fällningen krävs så klart att man
borstar oftare och är man flitig med borstning då, så
kan man nästan helt undvika att håret hamnar i drivor på
golvet.
Man får aldrig använda en stållänk
som halsband. Då slits underullen sönder och skavsår uppstår
på halsen. När pälsen sedan växer ut på detta
ställe, är håren svarta, och kragen har blivit fult fläckig
i det silvergrå.
Det är en oftast frisk ras men problem med huden,
brist på sköldkörtelhormon och epilepsi kan förekomma.
PHPT är en ärftlig sjukdom som kan undvikas
genom att endast använda gentestade individer i avel.
Höftledsfel och artros förekommer i rasen och
därför bör alla föräldradjur vara röntgade.