Keeshond

Keeshond är ursprungligen en holländsk ras som användes till att vakta kanalbåtarna och till att ge tur från de högre makterna.
Den härstammar ursprungligen från den urgamla torvspetsen.
Sitt namn har rasen troligtvis fått efter en av sina beundrare, frihetskämpen Kees de Gyselar och keeshonden blev symbol för hans parti. När de Gyselar misslyckades var det få som vågade ha  rasen kvar och keesen förde därefter en undanskymd tillvaro.
Den stora utvecklingen av rasen har sedan skett i England, men rasen tillhör de tyska spetsarna och har gemensam rasstandard med klein- mittel- och gross-spitz samt dvärgspetsen.

Den som introducerade rasen i Sverige var en av de mera kända domarna, Carin Slättne. Hon hade sett och beundrat denna ras på engelska utställningar och då Carins väninna Alfrida Lindholm var på jakt efter en ras att komplettera sin finska spetsuppfödning med, föll valet på keeshonden.
Keeshonden fick snabbt stor uppmärksamhet i sydsverige där den nu snabbt ersatte den gamla skånska bandhunden.
Den nya spetsen var fri från jaktlust och hade en välutvecklad revirkänsla, de kunde därför vistas lösa på gårdarna. Med dessa egenskaper, samt rasens otroliga läraktighet fann keeshonden mycket snabbt nya vänner runt om i landet.
Nu, i början på 2000-talet, registeras mellan 100 och 120 valpar om året i Sverige, på tok för lite säger vi som älskar keesen.

Keeshonden är mycket vaken, pigg och intelligent och den saknar helt jaktinstinkt. Det är naturligt för dessa hundar att säga ifrån när det kommer folk men idogt skällande är absolut inte typiskt för rasen.
Den är lättlärd och man klarar sig bra med "vanlig uppfostran", men har man lust att träna lydnad och även bruksgrenar så kan man komma långt.
De flesta keesar är envisa och tycker att de själva vet bäst hur saker och ting ska vara, därför gäller det att från början sätta upp klara regler och konsekvent hålla sig till dessa. Men väljer man lite friare uppfostran (som jag gör) så brukar det gå bra i alla fall, eftersom rasen är naturligt följsam och oftast dyrkar jorden där matte eller husse går.

Pälsen består av riklig underull och täckhår av varierande längd. Längst är den på halsen, kragen, svansen och bak på låren, de så kallade byxorna.
Den karakteristiska glasögonmarkeringen runt ögonen är rasens adelsmärke.
Pälsen är trots sitt utseende inte alls så svårskött som man kan tro vid första anblicken, men man får inte låta pälsen tova ihop för då blir det jobbigt både för hund och ägare.
Det krävs förstås att man  borstar och kammar regelbundet (en gång i veckan brukar räcka) och att man är noggrann med att kamma igenom pälsen ändå nerifrån hårbottnen.
Vid fällningen krävs så klart att man borstar oftare och är man flitig med borstning då, så kan man nästan helt undvika att håret hamnar i drivor på golvet.
Man får aldrig använda en stållänk som halsband. Då slits underullen sönder och skavsår uppstår på halsen. När pälsen sedan växer ut på detta ställe, är håren svarta, och kragen har blivit fult fläckig i det silvergrå.

Det är en oftast frisk ras men problem med huden, brist på sköldkörtelhormon och epilepsi kan förekomma. 
PHPT är en ärftlig sjukdom som kan undvikas genom att endast använda gentestade individer i avel.
Höftledsfel och artros förekommer i rasen och därför bör alla föräldradjur vara röntgade.